Den sista orangutangen

“The greatest of the great apes” /Chipchip

Visste ni att namnet orangutang kommer från det indonesiska uttrycket Orang Hutan som betyder Skogsmänniska? Inte så konstigt egentligen. Efter att ha tittat en sån här rackare i ögonen (visserligen genom en kameralins en bit bort men i alla fall) så är betydelsen inte så konstig. De är oerhört lika oss.

Precis som att vi dagligen läser av människor bara genom att analysera blickar och ansiktsuttryck så vill jag påstå att detsamma gäller även för orangutanger. Lite tankeväckande det här när man tänker på vad det var som gjorde att evolutionen ledde oss människor dit vi är idag och att orangutangerna lever kvar så här. Men för att undvika att bli för deep direkt i dagens inlägg… Här är en video istället!

Vi inledde Indonesienresan med att åka till Sumatra, närmare bestämt till den lilla byn Bukit Lawang, känt framförallt för sina goda möjligheter att se vilda orangutanger. Faktum är att orangutanger bara finns på två ställen i hela världen – här på Sumatra och på Borneo. Regnskogarna kring Bukit Lawang huserar dessutom gibbon, makaker och Thomas’ leaf monkeys och det fanns med andra ord många krabater att hålla utkik efter.

Golden silk spider @Sumatra, 2018

Tappert försök till makrofoto @Sumatra, 2018

Jag har på senare tid fått upp ögonen för det här med makrofotografering; vilket inte riktigt var möjligt tidigare då jag alltid fotade med mobilkameran. Man fångar detaljer och framförallt texturer som man annars helt går miste om i vardagen. Mer sånt!

Green crested lizard @Sumatra, 2018

Efter djungeltrekkingen i Sumatra åkte vi vidare mot Indonesiens troligtvis populäraste resmål – Bali.
Bali är ett sånt där resmål som på förhand, jag tror de flesta håller med mig, har en sån där idyllisk och lugn vibe över sig. Man föreställer sig långa vidsträckta stränder, magisk snorkling, ingen stress och varma sommarkvällar året om.

Men..

Men riktigt så där perfekt och idylliskt är det inte, iallafall inte längre. Spola tillbaks tio år, eller femton, och jag tror säkert att det kan ha varit så. Men i nuläget, nästan 30 år efter att Indonesiens regering började satsa på turismindustrin på riktigt och öppnade upp gränserna med bland annat Visa-free initiative, så är situationen något annorlunda.

Jag menar inte på något sätt att jag hade en dålig semester; tvärt om. Jag hade riktigt härliga och lugna dagar på stranden och riktigt häftig dykning utanför Gili-öarna och jag skulle väldigt gärna vilja åka dit igen. Vad jag menar är att Bali, och Gili för den delen, inte är fullt så idylliskt som jag tror att många tror att det är. Precis som när jag var iväg till Kambodja och Vietnam i somras så upplevde jag Bali som väldigt exploaterat när det gäller turismen.

Mt Agung (active volcano) @Bali, 2018

Men det menar jag inte på ett negativt sätt. Jag tycker det är självklart att de som bor och arbetar där ska få ta överpris av oss turister när vi hyr en solstol eller köper en kall öl på stranden. Jag tycker det är helt okej att de tar betalt 25:- även om locals kan köpa det för 3:-. Det är oerhört svårt att argumentera mot detta fenomen när man tar i beaktning att vi västerlänningar betalar mer för en telefon än vad de betalar för tre årshyror.

Vad jag försöker säga är att Bali, precis som de flesta andra resmål idag, är rejält exploaterat; men att det inte gör något! Det är ett grymt häftigt resmål oavsett!

Beach view @Gili T, 2018

My favourite photo from Indonesia @Bali, 2018

Det får summera resan till Indonesien och även markera slutet på det smått oförskämt långa vinterlovet från studierna i Taiwan. Nästa vecka börjar vårterminen och det är dags att återgå till verkligheten. Ser framförallt fram emot att börja läsa kinesiska igen!

Avslutningsvis kommer här en ihopklippt version av Japanresan från tidigare i år. En av fördelarna med långa väntetider på flygplatsen är att man hinner knåpa ihop sånt här.

Erik, 17 februari 2018

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *